Archives for Otto

Pascals trossats i klimatdebatten

Publicerat den 22 augusti 2009

I dagens DN lägger Folke Tersman (professor i praktisk filosofi) fram en modern form av Pascals trossats. Satsen, som är en probabilistisk analys av Guds existens, kan enkelt sammanfattas såhär (Wikipedia):

Enligt Pascal kunde man inte veta någonting om Gud, men om Gud finns blir man belönad om man tror på honom och om han inte finns har man inte förlorat något på sin religiösa tro.

Samma argumentation kan användas i debatten om växthuseffektens eventuella konsekvenser, vilket Folke Tersman gör på ett alldeles utmärkt sätt. Istället för att bemöta argumenten i sak, väljer han att göra en konsekvensanalys, samtidigt som han undviker att diskutera hur stor sannolikheten för värsta tänkbara scenario är. Men skriver ändå:

Att en hypotes framstår som sannolik, utifrån ett givet kunskapsläge, garanterar inte att den är sann. Vetenskapshistorien är full av exempel på det motsatta.

Det är alltså, krasst sett, ointressant ifall en global uppvärmning, orsakad av mänskligheten, är reell. Det som är relevant är att dagens kunskapsläge faktiskt medger att det kan vara troligt. I morgon kan alla vara efterkloka. Så när vi väl vet om hotet var reellt eller inte så är det antingen för sent, eller så har vi stoppat en ur mänskligt hänseende negativ utveckling.

En vanlig tankefälla är att avsaknaden av bevis inte är bevis på motsatsen. Trots att det finns en avsvärd mängd troliga indicier (referens: http://www.ipcc.ch) tar klimatförnekare argumentationen ännu längre, genom att använda motstridiga indicier som motargument. Ingen av sidorna har tillräckligt på fötterna för att kunna ge ett objektivt svar. Men att bortse från det reella hot som ”klimatförnekare” försöker undvika genom att presentera enskilda motbevis är inte, på något sätt, bevis för att vi inte påverkat klimatet.

Jag anser att Tersmans argumentation borde bita på samtliga ”klimatförnekare”, bortsett från cyniker. Därmed inte sagt att jämföreslen med Pascal trossats gör Pascals argumentation mer sann, den är blott en tillämpning av en matematisk beslutsteori som är tecken på pragmatiskt tänkande. För det finns varken något dogmatiskt kristet i Pascals resonemang, eller klimat-dito i Tersmans.

Kategorier: Filosofi,Politik,Religion,Vetenskap | Inga kommentarer

$150 000 per låt?

Publicerat den 29 juli 2009

Charles Nesson hävdar att RIAA:s processkampanj mot Joel Tenenbaum är ett författningsvidrigt missbruk av lagen. Han ifrågasätter rimligheten i att privata aktörer med egenintresse kan ägna sig åt polisiär myndighetsutövning, uppsöka och stämma vem som helst. Och att det tänkbara skadeståndet kan vara så högt som 150.000 dollar per låt. Kongressens avsikt med avskräckningslagen var inte denna, hävdar Nesson och hans team av juridikstuderande assistenter.

Källa: DN.

Är taktiken att ta igen tappade skivförsäljningsintäkter på en stackars konsument?

Kategorier: Internet,IT,Konsumenträtt,Musik,Nyheter,Politik,Vetenskap | Inga kommentarer

Skivbolagens matematik

Publicerat den 07 juli 2009

Nyligen uppmärksammade rättsfall har fått mig att fundera över logiken i de domar som utfärdats. Grunden till att åtal väckts är två:

  • Intrång har gjorts i upphovsrätten.
  • En (ekonomisk) skada har orsakats av intrånget.

Att upphovsrättsbrott är vanligt förekommande är nog inte så förvånande. Även om bevisningen däromkring är lite si och så. Exempelvis i den första IPRED-tillämpningen där upphovsrättsligt skyddat material funnits att tillgå på en lösenordsskyddad FTP-server. Är det att betrakta som offentligt tillgängliggörande, som lagen säger?

Nu till matematiken. Enligt en dom i amerikansk domstol har en privatperson dömts att betala $1.9 miljoner för 24 låtar som offentliggjorts. Alltså över 600 000 kr, per låt. Och det bara för en persons illegala fildelande. Multiplicera det med antalet personer som har fildelat samma låtar. Summan blir svindlande.

Jag har flitigt använt Internet för att hitta ny musik genom åren, Napster, DC++, KaZaA och diverse eminenta BitTorrent-siter har gett mig det utbud av musik som jag inte kunnat få någon annanstans. Dessuom har jag genom dessa (och andra) tjänster blivit rekommenderad liknande musik. För dessa skivor, i runda slängar kanske 100 album per månad, har jag betalat 0 kronor till distributörer, skivbolag, upphovsmän, artister mfl. Jag vågar inte ens räkna ut det belopp RIAA anser att jag är skyldig dem. De bortser ju faktiskt från konserter, merchandise, skivor, vinylskivor som jag faktiskt ändå köpt. Så jag har fortsatt konsumera musik på laglig väg.

För att göra ett räkneexempel. Låt varje skiva kosta ungefär 180 kr. Det blir 100 st à 180 kr = 18 000 kr per månad som jag alltså ”lurat branschen” på. Så om jag skulle konsumerat samma musik på laglig väg hade jag gått back varje månad. Jag var student då jag fildelade mest och hade isf gått back varje månad om jag hade konsumerat musik i samma takt och på samma sätt, lagligt.

Det sunda förnuftet säger självklart att det inte är möjligt, inte med en studentekonomi. Och var skulle jag få plats med alla skivor? Och hur skulle jag hittat dem?

Idag har jag inte tankat musik på olaglig väg på många månader. Och anledningen är inte rädsla för PonténDanowskyWadstedt utan Spotify. Det finns nu helt enkelt en tjänst där jag kan få tag på mycket av den musik jag vill lyssna på, inte all musik. Men utbudet blir hela tiden större. För det betalar jag 99 kr/månad. Jag hade kunnat välja att inte betala och då få reklam. De 99 kronorna hade då gått till någonting helt annat.

Hur skivbolagen ena stunden kan tycka att 99 kr/mån är okej och i den andra stunden kräva betydligt högre belopp är utom min förståelse. Jag tycker att detta luktar utnyttjande av rättsystemet. Upphovsrätten är rutten. Den ska inte användas för att suga konsumenter med ett gediget musikintresse på pengar. Den ska användas för att skydda upphovsmännens intäkter på sina verk. Men nu gör den det på oss konsumenters bekostnad, och dessutom i rättsalen!

Kategorier: Internet,IT,Konsumenträtt,Musik,Nyheter,Politik,Vetenskap | Inga kommentarer

Mahler blir inte bättre…

Publicerat den 03 juni 2009

…än såhär:

Kategorier: Musik | Inga kommentarer

Peter Englund

Publicerat den 30 maj 2009

För några veckor sedan lade jag till en länk till Peter Englunds blogg nedan till höger. Han har en fantastisk förmåga att fånga läsaren med detaljer som framstår som essentiella och skapar ett djupare intresse i historia. Svenska Akademiens ständige sekreterare bloggar alltså, något som hans företrädare knappast skulle få för sig att göra.

Några gobitar från Peter Englunds blogg:

I en av lådorna hittade jag ett inbundat exemplar av “Ofredsår”, men noterade, aningen surt, att den såldes för bara 30 kronor. Jag signerade den genast, i förhoppningen att det skall höja värdet med åtminstone en tia.

Från Bokoinistbesök.

Nådd av nyheten att religionsvetaren Mattias Gardell fått Jan Myrdals nyinstiftade Leninpris vill inte jag vara sämre. Det pris som jag nu instiftat heter Pol Pot-priset. Juryn består av undertecknad samt mina två katter. Även Pol Pot-priset tilldelas Mattias Gardell!

Från Gardell får Pol Pot-priset.

I förra veckan läste jag ut Peter Englunds senaste bok: Stridens skönhet och sorg. Det var en helt fantastisk skildring genom olika (verkliga) personers nedtecknade öden under kriget. Mest fascinerande var nog Rafael de Nogales.

Nu har jag börjat att köpa på mig Peters alla böcker. Poltava damp ner i brevlådan i veckan (visserligen adresserad till Olle). Av de få (två förrutom ovanstående) böcker jag tidigare läst av honom är Tystnadens historia och andra essäer en fantastisk samling med historiska essäer som behandlar allt från tillsynes obetydliga saker, vanor och företeelser. Den lockar till skratt, insikt och ökat intresse för historia.

Kategorier: Böcker,Historia | En kommentar

Kammarmusik

Publicerat den 07 maj 2009

Jag vill rekommendera två skivor som båda har gemensamt att de innehåller kammarmusikaliska arrangemang av Wagners musik. Den ene dessutom Mahlers fantastiska Rückertlieder i dito arrangemang. Trevligt att höra den i vanliga fall välorkestrerade och stundtalsbombastiska musiken i en tappning som bjuder på samma inlevelse och om möjligt en närhet som en hel orkester inte kan frambringa. Det är bara att erkänna att det stora symfoniorkiska orkesterljudet låter förvrängt för våra öron ibland. Detta är lied-traditionen som den borde/kunde låtit om den inte hade utvecklats åt det symfoniska hållet. Nu vill jag höra Strauss Vier Letzte Lieder i samma arrangemang.

Kategorier: Musik | Inga kommentarer

Ideologi, konsumenträtt och upphovsrätt.

Publicerat den 04 maj 2009

Igår funderade jag på den ideologiska likheten mellan mina två politiska intresseområden: (digital) upphovsrätt och konsumenträtt. Låt mig förklara:

Min definition av ett samhället (stats) främsta syfte är att tillgodo se grundläggande behov till samtliga invånare så som mat och tak över huvudet. För att göra det inför man diverse verktyg, varav det mest grundläggande är att samhällets får invånare arbeta för att kunna skapa hus, mat och annat som behövs för att upprätthålla samhället. Dvs, om du vill ta del av samhällets trygghetsystem så ska du arbeta för att kunna tillföra din del. Hittills låter det kanske som en socialitisk utopi, på gränsen till kommunism. Och det kan nog vara så att de tankar som ligger till grund för socialism är vettiga. Men det viktiga är att denna grundprincip för samhällsbyggnad inte nödvändigtvis uppnår sitt syfte, därom tvista de lärde.

För att kunna sätta ett värde på livsnödvändiga varor och tjänster i relation till arbetsinsats införs pengar som gör det möjligt att lättare byta och jämföra saker.

Vidare så finns det fler instrument och verktyg som ett samhälle tar till för att så bra som möjligt kunna tillgodose grundläggande och i slutändan andra behov. Exempelvis genom att skapa utrymme för företagsamhet, där varje invånare är fri att starta en näringsverksamhet som syftar till att gagna: andras behov, samhället och sig själv. Hand i hand med företagsamhet går även konceptet marknaden, där utbud möter efterfrågan, där pengar är det rådande medlet.

Som politiker i ett samhälle måste alla dessa instrument och verktyg införas med premissen att det gynnar samhällets medborgare. Det kan uppstå önskemål från näringsidkare eller aktörer på marknaden som syftar till att förbättra deras situation, men en politikers inställning ska då vara att väga fördelar och nackdelar som det innebär för invånarna i främsta rummet. Vi vet att allt för många politiker ser till ett enskilt intresse, kapitalets eller proletariatet, exempelvis.

Att vara konsument är en del av livet som samhällsinvånare. Alla är konsumenter någon gång, för att inte säga väldigt ofta. Genom att driva konsumentpolitiska frågor ser jag tydliga kopplingar till den grundläggande ideologin jag förespråkar och som är beskriven ovan.

Upphovsätt är en konstruktion; dess existens är ingen självklarhet eftersom allting per definition utgår från samhällets gemensamma nytta. Ett införande av upphovsrätt kan därför göras under förutsättning att nettonytta för samhällets invånare är god genom att upphovsmän uppmuntras till att skapa genom att de upplever en viss ensamrätt till att tjäna pengar på sitt verk. Det kan tyckas långsökt att en sådan nytta finns, men i många fall har det inneburit ett ramverk för dokumentation av tekniska lösningar som gynnat fortsatt teknisk utveckling.

Men i grund och botten syftar upphovsrätt till att skydda intressen hos vissa personer, som i första hand inte agerar som samhällsinvånare utan som rättighetsinnehavare med ett näringssyfte. Om man då finner att existensen av upphovsrätt är berättigad eftersom det gagnar samhällets invånare bör därför minsta förändring av upphovsrätten även göras med detta i medvetande.

I min mening har många politiker tappat denna aspekten utan faller för de stora upphovsrättsintressen som samlat sig i multinationella organisationen med lobbyister och advokater som hotar samhällets medborgare med juridiska åtgärder ifall deras intressen inte ställs framför invånarens. Vi har nu kommit så långt att en viss typ av upphovsrättsinnehavare tillåts ”leka polis” på Internet, dvs det som Ipred-lagen innebär. Ytterligare lagar är på gång, som återigen stärker upphovsmännens ställning och direkt försvagar invånarens intressen.

Avslutningsvis vill jag förtydliga vad jag menar med försvagning av invånarens rättigheter. Det rör sig om marknadsekonomiska aspekter. Vad invånaren främst styr är efterfrågan, vilket i detta fallet rör sig om en efterfrågan på digital media (musik, film etc.) som är distribuerad via Internet och är fri att använda på det sätt man vill (i sin bil, bärbara musikspelare etc.), fri att dela med sig av till vänner (rätten att någon i din närhet också kan ta del av det på samma sätt som man lånar ut en bok eller bjuder på mat). Från att ha förhindrat dessa rättigheter genom inskräkningar i den sålda varan (kopieringskydd etc) så vill man nu stärka lagstiftningen för att konsumenten ska vara ännu mer låst till upphovsmännens intressen. Det handlar inte om en grundläggande rättighet att offentiligt tillgängliggöra, det är endast en avart som skapats av upphovsrättsinnehavarnas ständiga krig mot samhällsmedborgarnas rättigheter. Nu har upphovsrättsmännen fått ”fildelning” som vapen emot sig, vilket de aldrig kommer att skydda sig emot. Trots tillfälliga nedgångar finns det alltid sätt att dela filer som kommer ligga i framkant.

Situationen har kommit överstyr, eftersom ”fildelning” skapat en fullständigt liberal marknad där pris inte går att sätta på ett enskilt exemplar (det är faktiskt i första hand en konsekvens av det digitala mediet och inte fildelning). Nu får man ta till helt andra metoder för att hitta en upphovsrätt som tillgodo ser upphovsmännen samtidigt som den inte inskränker på samhällsinvånarens grundläggande rättigheter. Vid senare tillfälle ska jag försöka gräva ner mig i det digitala mediet och vilka konsekvenser det ger på upphovsrätt och prissättning.

Kategorier: Filosofi,Internet,IT,Konsumenträtt,Musik,Politik,Vetenskap | 3 kommentarer

Digital-tv upprör mig

Publicerat den 27 april 2009

Jag satt precis och läste i senaste Råd&Rön om ”Bråk stoppar tv-utveckling” (läs Sydsvenskans artikel). Kortfattat så innebär bråket att den så kallade ”mux 6″ med nya hd-kanaler inte kommer igång enligt plan eftersom PTS (Post och Telestyrelsen) tycker att Teracom har monopol på marksänd digital-tv.

Därför kände jag mig inspirerad att skriva ner vad jag tycker om ”digital-tv-reformen”, så som den har genomförst i Sverige (med viss likhet i övriga Europa). Vi börjar med hur det såg ut innan digital-tv var ett faktum:

Före

Innan digital-tv gjorde entre, fanns bara analog tv, som distribuerades på följande sätt (med viss förenkling):

  • Markbundet, via 22 antenner över hela landet. Så gott som rikstäckande med kanalerna SVT1, SVT2 och TV4 som var gratis.
  • Satellit, ett antal olika satelliter (Sirius mfl.) som nådde betalande konsumeter som hade en parabolantenn och mottagare ansluten till TVn. Stort kanalutbud.
  • Kabel, för flerfamiljshushåll eller bostadsområden. Fast kostnad för 10-20 kanaler med möjlighet till flera med tillägg.

Så länge man hade en TV med antenn kunde man få in minst tre kanaler, i hela landet. Den analoga tekniken betraktas ofta som dyr i förhållande till digital dito, därför fanns det mycket som pekade på förbättringar med en övergång till digital teknik. Några argument som nämnts:

  • Fler kanaler, eftersom frekvenskbanden kan användas bättre.
  • Bättre ljud och bild.
  • Interaktiv(are) tv (vissa digitalboxar har utgång för återkoppling via telefonnätet för PPV, beställningar, frågor etc.).
  • Allt annat blir/är digitalt.

Så en digitalisering var oundviklig. Så här gjordes det:

Efter

Satellit- och kabel-leverantörerna var först med att erbjuda digital-tv, på samma sätt som tidigare genom parabolantenn och box, men nu en digital-box. Canal Digital och Viasat var pionjärerna. Även comhem (då Telia-ägt) var tidigt ute och för att ta emot deras digitala kabelsändningar behövdes en box. I övrigt används tre olika standarder för utsändning av digital-tv, specificerade av DVB (Digital Video Broadcasting), en internationell organisation för standardisering av (digitala) tv-sändningar. Och det är ungefär här som felet börjar.

I Sverige väljer man att fortsätta med de tre alternativen, marksänt, satellit och kabel enligt följande:

  • DVB-T (terrestrial), marksänd digital-tv från Teracoms antenner, samma som använts för analog TV. Konsumenterna behöver dock en digital-box samt eventuellt ny antenn för att fortsätta kunna se de fria digitala kanalerna SVT1, SVT2, SVTB, TV4 mfl.
  • DVB-S (satellite), samma satelliter fast nu med digitala utsändningar.
  • DVB-C (cabel), samma upplägg som innan fast nu krävdes en digital-box.

Helt plötsligt har vi ett system som kräver att alla tv-tittar införskaffar en digital-box för att kunna fortsätta titta på tv. Det låter ju som om tv-leverantörerna inte hängt med, för varför ska inte en digital-mottagare finnas i en tv på samma sätt som en analog tv-mottagare alltid har funnits. Anledningen heter DVB-T, DVB-S och DVB-C. Man kan tycka att dessa tre standarder bara skiljer sig till de fysiska mediet, men det är mer än så. De har alla olika modulation och kryptering, vilket gör att det behövs tre olika sorters boxar och tre olika sorters CA-moduler för krypteringsavkodning.

Gemensamt för de tre nya digitala distributionssätten är att de erbjuder betydligt fler kanaler, speciellt i marknätet (då genom operatören Boxer, ägt av Teracom). När det gäller bild- och ljud-kvalitén anser jag att man inte kan dra några bestämda slutsater eftersom det är fullständigt subjektivt. Med en stark analog signal (ofta från kabel-tv) är skillnaden marginell. Lägg därtill också att många skaffat nya stora tv-apparater som kan visa betydligt högre upplösningar än de 720×576 som ”vanlig” digital-tv har. Så den upplevda kvalitén kan mycket väl bli sämre. För de som av någon anledning har dålig mottagning av den digitala signalen kan det dessutom innebära kraftiga hack i sändningen, en artefakt av MPEG-kodningen som gör att bild och ljud inte ens går att uppfatta då ett bitfel har uppstått.

Förbättrad ljudkvalité är sant i den mening att flerkanalssändning (5.1-kanalers Dolby Digital) är möjligt. Men det är ytterst få som använder sig av eller ens är medvetna om.

Jag konstaterar att argumentet om bättre ljud och bild i sig inte håller. Det håller i viss bemärkelse men för att legitimera en miljardinvestering håller det knappast och därtill kan även läggas utbudsargumentet. Så kåta på nya och fler kanaler är vi nog inte.

Ett av problemen ligger i just digital-boxarna. Som sagt finns tre olika varianter beroende på vilken standard man kan ta emot. Men när ett helt land (plus flera andra därtill) ska gå över och varje hushåll behöver minst en box för att kunna se tv även i fortsättningen är det inte direkt upplagt för några kvalitativa produkter. Istället säljs halvdåliga boxar som är lika spännande som en gammal VHS-spelare till utseende, något mer funktionell genom tv-guider, seg som sjutton (flera sekunder för kanalbyte) och ett rörigt gränssnitt. Lägg där till att det behövs en till varje tv-apparat.

Räddningen är att de som tidigare tagit emot tv analogt via kabel även i fortsättningen kan göra det. De som se fler kanaler och också fått bättre möjligheter, men hur märkligt det än verkar så var kanalutbudet ibland begränsat. Comhem erbjöd exempelvis inte TV3 och Kanal5 digitalt, trots att de fanns i deras analoga utbud. Valde du Canal Digital som leverantör via satellit kunde du inte alls få de kanaler som är knutna till Viasat (TV3 mfl). Helt plötsligt försvann valfriheten och konsumenterna fastnade i ett beroende av det fysiska mediet.

Varför i hela friden inför man en digital teknik som inte är transparent i avsende på distributionssättet (dvs det fysiska mediet)? Det kan jämföras med att man bara skulle kunna besöka SVTs hemsida om man hade en internetuppkoppling från Telia och inte om den levererades från Tele2.

I själva verket är digital-tv-reformen helt misslyckad, i digitalt avseende. Hade man istället gjort en liknande lösning som telefoniavregleringen eller för den delen elnätsavregleringen hade man i digitalt avseende uppnåt önskad effekt: fritt val av konsumenterna att välja distributör (i jämförelse: Tele2 eller DinEl) och fritt val att välja kanaler (i jämförelse vart du vill ringa eller elens ursprung).

Istället blir det traditionella tv-mediet omsprunget av web-sändningar och legala såväl som illegala tv-serier och filmer på nätet. Det talar sitt tydliga språk: man borde investerat pengarna i kapacitet och standarder för utsändning via internet dvs över IP, som ju är fullständigt oberoende av underliggande medium.

Som tur var insåg politiker och ansvariga myndigheter detta när det gällde digital-radio (utbyggnaden av DAB lades ner 2002 och istället har SR och andra radiokanaler satsat på web-sändningar. Även om vi här talar om betydligt lägre bandbredder så är det ju en tidfråga innan nätet är redo för tv sändningar över internet. Den tiden är här nu.

Kategorier: Internet,IT,Politik | Inga kommentarer