Otto

Ett för mig tidigare okänt verk: Les Djinns av César Franck, en symfonisk dikt för piano och orkester. Här hörs Beethoven, Liszt och Wagner i fransk högromantik.

Hittade precis en grupp som kallar sig för Project, bestående av en beatbox-flöjtist, en cellist och en kontrabasist. Snorbra:

De finns även på Spotify.

I veckan delades Polar Music Prize ut i Stockholm. Jag har tidigare varit väldigt fascinerad av priset, dess vinnare och speciellt i att gissa tänkbara vinnare. 2006 var jag i Kungliga Musikaliska Akademiens lokal vid Blasieholmstorg i Stockholm när vinnarna Valery Gergiev och Led Zeppelin tillkännagavs. En video med Jimmy Page och Robert Plant spelades upp där de tackade varmt, men erkände att de tyvärr inte kände till priset, men att det var en ära att få hamna i sällskap med Paul McCartney, Elton John och alla andra. Ja visst är pristagarna samtliga värdiga uppmärksamheten för sin musikaliska gärning.

Tyvärr missar Polar Music Prize tre saker:

1. Om en musiker hinner dö innan turen har kommit till honom/henne, så är det kört. Priset delas inte ut postumt. Vilket gör att sådana som Alfred Schnittke, som dog 1998 inte kommer uppmärksammas på samma sätt som sin äldre kollega Sofia Gubaidulina. Samma sak med forna genier som Frank Zappa och John Lennon.
2. Eftersom bara max två pristagare belönas varje år måste det vara någon form av prioriteringsordning. Att Paul McCartney belönades 1992 när priset delades ut för första gången är kanske naturligt. Men hur kunde Bruce Springsteen (1997) belönas innan Bob Dylan (2000)? Vem inspirerade vem egentligen…?
3. Det är svårt att tänka sig att vissa (kontroversiella) personer skulle föräras priset. Michael Jackson (visserligen bortgången), Phil Spector (bakom lås och bom för mord) eller James Brown (allmänt galen) skulle riskera att smutsa ner priset. Men deras musikaliska gärning är, i min mening, stor nog att jämföras med tidigare pristagares.

Därför anser jag att Polar Music Prize är ett dåligt sätt att uppmärksamma betydelsefulla musiker. Istället föredrar jag principen bakom Rock ‘n Roll Hall of Fame. Där blir man invald, levande som död, om det gått minst 25 år sen debuten och man får minst 50% av rösterna från en stor ”expertjury”. Resultatet är definitivt en betydligt bättre bild av betydelsefulla personer inom blues, rock, jazz, hip hop mm.