Jag har precis sett den eminenta dokumentären Fotbollens sista proletärer, om IFK Göteborgs UEFA-cupvinst säsongen 1981/82. Själv har jag inga minnen från varken den eller vinsten 1987, men i min uppväxt var IFK Laget med stort L och jag kände nog inte till någon som hade andra sympatier, förrän jag själv bytte lag sensommaren 1994 till Halmstads Bollklubb, HBK.

Ett av mina starkaste fotbollsminne från unga dagar är när IFK Göteborg mötte IFK Falköping på Odenvallen. Själva matchen har jag inga minnen av, men mer minns jag av den hätska autografjakten efteråt. Thomas Ravelli stog högst i kurs hos mig, men även Mikael Nilsson som spelat i just IFK Falköping.

Anledningen att jag valde att lÃ¥ta HBK fÃ¥ mina sympatier var pÃ¥ inget sätt sportsliga. Det var nog mest ett uttryck för att vara lite egen och inte tycka och tänka som alla andra, nÃ¥got som jag pÃ¥ mÃ¥nga sätt, politiskt, musikaliskt med mera, dragit mig ifrÃ¥n. I en uppväxtmiljö där vissa sympatier växte sig sÃ¥ starka att det sÃ¥gs som självklart att stötta ett visst lag sÃ¥ bemöts ”fritänkande” pÃ¥ olika sätt. Jag ska inte pÃ¥stÃ¥ att jag upplevde nÃ¥gonting negativt när jag gick frÃ¥n IFK till HBK, men när det vintertid gällde ishockey var dispyterna otaliga och faktiskt vid ett tillfälle obehagliga dÃ¥ Leksand var det enda laget hos klasskamrater. Argumenten gick frÃ¥n rent sportsliga till pojkaktigt barnsliga fysiska angrepp som i just det fallet resulterade i ett blÃ¥märke och nÃ¥gra tÃ¥rar. Men kanske allra mest känslan av att inte höra till, eftersom ”jag inte förstod varför jag ocksÃ¥ skulle börja hÃ¥lla pÃ¥ Leksand”, en vändning som andra gjorde väldigt lättvindigt.

Barn må vara naiva när det gäller idrott, men så är även vuxna. Och inte bara med sport. Politiska åsikter sätter sig ofta lika djupt och leder till att verkligheten ses med skygglappar och en naiv övertro kring sin egen övertygelses förträfflighet. Det må vara ursäktat, men när skygglapparna bara ser sympatisörer som medmänniskor eller tar övertygelsen som självklar, begås ett i min mening allvarligt moraliskt övertramp.

Att förklara detta, i en omgivning så övertygad om vad som är rätt, är nästintill omöjligt eftersom en moral har byggs upp kring faktumet att någonting är rätt, och inte varför någonting är rätt.

Idrottslig fanatism gränsar ofta till ovanstående. Men för mig är sport ett spel med flera lag och flera deltagare om än med olika färger. Sympatier åt ena eller andra hållet är självklart naturligt, men ingalund samma som att ens egna lag är bäst. Det visar man på planen och ingen annan stans. Ibland är man ju inte bäst, varför ska man då hävda det?

I dokumentären pratas det om den svenska modellen och jag tycker inte riktigt att man förstÃ¥tt vad det innebär. Istället likställs det med ett socialdemokratiskt solidariskt tänkande som sätter kollektivet före individen. Det mÃ¥ vara ett kännetecken för den svenska folkrörelsen men ingen ”svensk modell” som sÃ¥dan. Att kollektivet presterar mer än summan av enskilda prestationer är ingen tanke som för mig är politiskt laddad. Den är en självklar och som faktiskt ligger till grund för alla stater och företag. Allmänt kallat holism. Men i Sverige politiserades denna tanke och snudd pÃ¥ monopoliserades av den svenska arbetarrörelsen, det socialdemokratiska partiet och folkrörelsen.

Jag hyser inget som helst tvivel om att det holistiska organisationsperspektivet är överlägset det individualistiska, men det är inget som är exklusivt vänsterorienterat utan ett fundament i statsbildningen som motpol mot fria marknadens individualistiska kapitalism. Högerpartiers periodvisa emfas av just det individualistiska syftar till att individen inte ska kvävas av sammanhanget hon ingår. Här krävs en sund växelverkan och jag ogillar starkt politiker som kallt agiterar utifrån endast en av dessa eller placerar motståndaren uteslutande i ett annat läger. Politik bygger på att se både helhet och individ.

Många av spelarna i IFK gjorde kopplingar mellan tanken bakom laget och sin egen politiska åsikt. För mig är detta ett tankefel, för den politik som fört Sverige framåt bygger på en stark solidarisk välfärdsstat i en fri och kapitalistisk marknad, förd av en socialdemokratisk regering. Tillsammans har kapital och solidaritet byggt gemensam välfärd och tillväxt. Det är framgång! Om IFK Göteborg enbart hade handlat om helheten, varför var då spelarna ens tillåtna att lämna för välavlönade proffskontrakt? Sjävklart var det ett växelspel i IFK Göteborg också, men där liksom i samhället i övrigt missar man samspelet mellan helhet och individ.

Att punktera bilden av svensk framgång med dessa ord kan säkert provocera, men det är inte faktumet att svensk politik lyckats väldigt bra på många sätt som jag punkterar utan det ensidiga tankesättet bakom. Jag hyser en stor stolthet inför vad IFK Göteborg uträttade på 1980-talet på fotbollsplanen, men framförallt en stolthet av vad vi i Sverige har åstadkommit sedan andra världskrigets slut. Tanken som byggde dessa framgångar var inte ensidigt kollektivt solidariskt eller individualistisk, utan bäggedera!